Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Två fantasistycken av E.T.A. Hoffmann

Bok: Två fantasistycken av E.T.A. Hoffmann

Två fantasistycken: Lille Zachris, kallad Cinober & Falu gruva

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann

Översättare: Gösta Montelin, Karl Benzon & Richard Berghorn

Aleph bokförlag. 138 sidor. Har utkommit.

 

 

Kommen till sista kapitlet fylls författaren av vemod över att snart behöva lämna läsaren. Detf finns ju så mycket mer att berätta om den lille Cinobers märkliga dåd. Men man får ju inte heller riskera att förlora läsarens bevågenhet genom att duka upp ännu mer av det som är ”underbart, tokstolligt” och ”för det nyktra förståndet ofattligt”. Så författaren väljer trots allt att avrunda och bringa historien om ”Lille Zachris, kallad Cinober” till ett lyckliga slut – efter att först ha skyllt den på ”den spökaktiga genie som bär namnet Phantasos”. Och förvisso, var det något som författaren E.T.A. Hoffmann (1776–1822) inte saknade så var det fantasi. Ur hans hand flödade fantastiska och skräckromantiska historier, sagor, satirer och humoresker – gärna allt på en gång. Dessutom skrev han musik. När han tröttnade på pennan kunde han också med gott resultat byta den mot ritstiftet eller taktpinnen*. Han var kort sagt en man med många talanger – och då har jag inte ens nämnt att han i grund och botten var en duglig preussisk jurist.

Att läsa Hoffmann brukar vara en ren fröjd, och vi har under senare tid kunnat glädja oss åt diverse nyutgåvor och nyöversättningar av hans verk, som Don Juan och andra noveller, Djävulsdrogen, Fröken Scuderi, Datura fastuosa. Nu är det dags igen när bokförlaget Aleph publicerar Två fantasistycken i en volym som förutom den redan nämnda ”Lille Zachris, kallad Cinober” rymmer ”Falu gruva”. Båda är från 1819 och visar spännvidden i Hoffmanns författarskap. Där den första är skriven i gott humör har den andra en mörkare och dystrare ton. Båda har tidigare publicerats på svenska, men det är sådär hundra år sedan. Att få dem i en genomsedd nyutgåva är alltså förträffligt.

Berättelsen om lille Zachris är en underbart bisarr historia där i stort sett vad som helst kan hända och där studenter, feer, trollkarlar, ämbetsmän och fattigfolk blandas. Men Hoffmann är inte bara i fabuleringstagen, han har också ett ärende. Precis som i sagan ”Det främmande barnet” går han till angrepp mot en värld behärskad av filistrar och förnumstigt förnuftiga som inget förstår. Mot deras inskränkthet sätter han fantasi och förundran. Så blir berättelsen en stridsskrift mot den upplysning som, med Max Webers ord, avförtrollat men för den skull inte lyckats förklara världen. Hoffmanns vällustiga ironi drabbar inte minst den lärde professor Mosch Terpin som närmast framställs som släkting till Kellgrens salig Dumbom. Efter otaliga experiment har han nämligen ”lyckligt lett i bevis, att mörkret huvudsakligen härrörde av bristen på ljus”. Dessutom får upplysningen fungera som ett redskap för fursten att skaffa sig oinskränkt makt även över människors sätt att tänka. Här talar romantikern Hoffmann – som också låter det förträngda och förtryckta slå tillbaka.

E.T.A. Hoffmann porträtterad av okänd konstnär.

Historien om lille Zachris fabulösa uppgång och fall är formar sig till en satir över hur lätt det är att förvända blicken och huvudet på folk. Han har en förunderlig förmåga att få folk att se det han vill att de ska se och höra det han vill att de ska höra. Framgången låter inte vänta på sig; karriären går spikrakt uppåt. Från att ha varit ingen är han plötsligt ordensprydd minister – utan att ha sagt eller gjort något vettigt över huvud taget. Men allt är, som sagt, presenterat av en Hoffmann på sprudlande gott humör. Man kan nästan höra honom skratta för sig själv – till exempel efter att ha plitat ner en kapitelrubrik som denna: ”Hur Mosch Terpin ämnade rida ut på en fjäril och bli kejsare men sedan i stället gick till sängs.”

Det andra fantasistycket, ”Falu gruva”, har sin grund i en verklig händelse. Någon gång runt 1677 försvann Mats Israelsson, mer känd som Fet-Mats, i Falu koppargruva. Ingen visste vad som hänt. Fyrtio år senare hittade man i ett schakt en kropp som var så välbevarad att mannen tycktes ha dött helt nyligen. Men en åldrig kvinna, som visade sig vara Fet-Mats gamla trolovade, hade inga problem att identifiera den hon för fyrtio år sedan skulle ha gift sig med. Det här var en historia som spreds över världen, och fram till 1749 kunde man åka till Falun för att beskåda det vitriolimpregnerade liket. Men då lades den morbida turistattraktionen äntligen i graven.

Hoffmann hörde till dem som fascinerades av historien, men han gjorde naturligtvis en helt egen version av den. Av Mats Israelsson blev sjömannen Elis Fröbom som nyss kommit hem till Göteborg efter en lyckosam färd med en ostindiefarare. När alla firar på krogarna i Haga sitter han ensam och sorgsen och mätt på havet. Då dyker en märklig bergsman upp och lockar honom med gruvnäringen i Falun. Fröbom drar åstad, och allt tycks gå honom väl. Masmästaråldermannen Pehrson Dahlsjö fattar tycke för ynglingen, och Elis fattar tycke för hans dotter Ulla. Men det är något med gruvan och de djupa schakten, där bergets drottning härskar och där Elis som i en vision ser ett metalliskt paradis breda ut sig. Och vad gör den mystiske och gengångarlike bergsmannen där nere i mörkret? Och varför hotar han Elis med metallernas furste och säger att Ulla aldrig ska bli hans brud? Det går som det går och som det måste gå i denna suggestiva novell om sjömannen som undkom havets djup men slukades av jordens inre.

Volymen avslutas av någon anledning med en essä av Tatiana Fajardo om Hoffmann och Ingmar Bergman. Men den har inget med bokens två noveller att göra, och själva ämnet Hoffmann och Bergman framstår allt som mer givande än den aktuella framställningen av det. Men stor sak i det. Det viktiga är att vi fått två härliga fantasistycken av Hoffmann att förgylla sommaren med. Och om ni nu ägnar sommaren åt annat, kom ihåg att de går precis lika bra att läsa om hösten och vintern och våren.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

* Ärligt talat är det inte troligt att Hoffmann som kapellmästare verkligen använde sig av en taktpinne; den introducerades nämligen först 1817 av Carl Maria von Weber.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Rampage

    Var med och tävla om ett eget exemplar av Rampage på Blu-ray.

    Share
  • Tävling: Red Sparrow

    Det är inte första gången Francis Lawrence har gjort film med Jennifer Lawrence. Hela tre gånger har hon till och med spelat samma karaktär, men vad hette denna figur?

    Share
  • Tävling: Ready Player One

    När Steven Spielberg gjorde sig ett namn så gjorde han det genom att skrämma slag på hela världens bio-publik, men vad hette filmen!

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree