Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension » Bok: Riot Days av Maria Aljochina

Bok: Riot Days av Maria Aljochina

Riot Days. Om Pussy Riot och tiden i fängelset

Maria Aljochina

Översättare: Linda Skugge

Teg Publishing. 206 sidor. Har utkommit.

 

Under hela 1800-talet kunde man i Ryssland se de tröstlösa konvojerna av kedjefångar på vandring österut, följda av en tross kvinnor som valt att dela sina mäns öde. Med Anteckningar från döda huset kom Fjodor Dostojevskij att skapa en hel rysk genre: fängelse- och lägerskildringen. En annan klassiker från tsartiden är Pjotr Jakubovitjs I de utstöttas värld – och naturligtvis Anton Tjechovs reportage Ön Sachalin. Det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 innebar som bekant ingen förändring när det gällde straffarbete i Sibirien, även om transporterna dit nu skedde i godsfinkor. Verksamheten kulminerade under Stalin, då bokstavligen ingen gick säker. Femårsplanerna skulle ju uppfyllas även när det gällde att fylla det som blivit känt som GULAG-arkipelagen och som i litterär form skildrats av inte minst Varlam Sjalamov och Aleksandr Solzjenitsyn. Men även om lägren efter Stalins död började tömmas på oskyldigt dömda upphörde aldrig själva driften, och bland senare sovjetiska vittnesbörd kan nämnas Andrej Sinjavskijs En röst ut kören och Irina Ratusjinskajas Grå är hoppets färg. Nu har Ryssland åter blivit Ryssland efter sin tid som Ryska rådsrepubliken i det sovjetiska imperiet. Men lägren består, och för några år sedan lämnade Michail Chodorkovskij sitt bidrag till vittneslitteraturen med Mina medfångar. Senast i raden är Maria Aljochina med Riot Days.

Det var den 21 februari 2012 som några medlemmar av Pussy Riot till elgitarr framförde en punkbön, ”Jungru Maria, Guds moder, fräls oss från Putin”, i Kristus Frälsaren-katedralen i Moskva. Det togs inte väl upp av myndigheterna, för att uttrycka det milt. till Gruppen gick under jorden, men till sist arresterades Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina och, något senare, Jekaterina Samutsevitj. De anklagades för att vara ”huliganer”, en beteckning omhuldad redan av den unga bolsjevikstaten, och dömdes den 17 augusti 2012 till två års fängelse för ”huliganism motiverad av religiöst hat”. Samutsevitj frigavs emellertid redan samma höst efter att ha överklagat domen, medan Tolokonnikova och Aljochina fick sitta nästan tiden ut. Den 23 december 2013 frigavs de plötsligt sedan Putin, på jakt efter internationell goodwill inför vinter-OS i Sotji året därpå, beviljat dem amnesti.

Några av medlemmarna i Pussy Riot. Foto: Igor Mouchin.

”Om Pussy Riot och tiden i fängelse” lyder undertiteln på Aljochinas bok. Det är en rapp och rättfram skildring, skriven med ett jävlaranamma som utan förbehåll förkunnar: de kuvar aldrig oss. Den rymmer både vrede och galghumor. ”Vi åt vad gud gav oss vilket oftast var pasta”, som hon lakoniskt konstaterar om gruppens möten, vilka enligt rysk intellektuell tradition brukade äga rum i ett kök. Det var där, över pastan, som planerna på punkbönen tog form. Den direkta bakgrunden var patriarken Kirills beslut att ”ställa kyrkan till Putins förfogande, att lägga den framför hans fötter”. Därigenom smälte den världsliga och den andliga makten samman till en – precis som under tsartiden – något som också skildras i Andrej Zvjagintsevs film Leviatan. Det är för övrigt intressant att Putin bygger sin ideologiska maktbas på samma tre fundament som Nikolaj I tvåhundra år tidigare, nämligen autokrati, ortodoxi och nationalism (narodnost).

Att Pussy Riot valde just Kristus Frälsaren-katedralen för sin aktion var ingen slump. Den väldiga kyrkan är nämligen speciell på mer än ett sätt. Den ägs av en stiftelse och i styrelsen satt i alla fall då Moskvas polischef. Kyrkan erbjöd såväl gudstjänster som företagsfester och kemtvätt och hyrde ut maskiner som alstrar dimma och såpbubblor för olika event. I den kontexten framstår anklagelsen om ”religiöst hat” som tämligen bisarr; snarare framstår punkbönen som en pendang till Jesu aktion mot månglarna i templet. Men under rättegången kunde vittnen hävda att de lidit ”moralisk skada” av det som de sett. En del av replikväxlingarna under förhören har chans att bli klassiker på samma sätt som Iosif Brodskijs (Joseph Brodsky) dialog med domarna när han stod inför rätta 1964, anklagad för ”social parasitism”. I rättssalen märker också Aljochina hur alla hon känner ”slutar att vara sig själva och förvandlas till åskådare vid en teaterföreställning där rollerna är förutbestämda”, en föreställning där hon noterar att hon själv ”absurt nog, har huvudrollen”. Det låter som ett eko av Boris Pasternaks dikt ”Hamlet”. Och varför inte? Ryska intellektuella kan sina poeter.

Maria Aljochina. Foto: Albert Wiking / We Have A Dream

Sedan är det en annan sak att flera av de aktioner som utförts av Pussy Riot och andra ryska aktionister och performance-artister antagligen skulle väcka anstöt även i Stockholm och, låt oss säga Sölvesborg. Det skulle nog inte, trots allt, betraktas som helt okej ens i vårt upplysta land att åka runt med en bil där ett naket par kopulerar i en låda på taket, för att ta ett exempel. Och det skulle säkert uppfattas som rätt kontroversiellt att naken spika fast pungen på Gustav Adolfs torg – som Pjotr Pavlenskij gjorde på Röda torget. Men, som punkbönen i katedralen visar, kan det också vara svårt för en svensk att fullt ut bedöma de olika aktionerna, eftersom de ofta får sin mening inom en mycket specifik rysk kontext.

Aljochina har alltså ett och annat att säga om Pussy Riot, men främst är det en bok om hennes upplevelser i ryska fängelser och läger. Hon är 24 år och har en liten son när hon döms och hamnar i en för henne främmande värld. Det gäller att anpassa sig men inte acceptera. Liksom en gång Dostojevskij och senare Chodorkovskij möter hon också människor som hon annars inte skulle ha kommit i kontakt med, det ryska samhällets olycksbarn. Och under exceptionella omständigheter som dessa händer det att man blir vän med personer som man inte ens skulle hälsa på utanför murarna, som nationalbolsjeviken Olga.

En del av de kriminella betraktar henne med misstro, och förvisso skiljer hon sig i många avseenden från sina medfångar. Deras intresse för politik, feminism och vegetarianism är inte påfallande, och det är inte självklart att de kan Osip Mandelstams dikter utantill. Men det är trots allt inte som på Sovjettiden när man medvetet hetsade de kriminella fångarna mot de politiska, och de kvinnliga brottslingarna är trots allt inte av samma brutala slag som de manliga. Som Aljochina konstaterar är hierarkin hos manliga kriminella strikt och hos dem är sex detsamma som förnedring. Bland kvinnorna råder större jämlikhet och kärleksrelationer uppstår. Hon noterar också att kvinnor aldrig överger sina fängslade män medan män snabbt överger sina dömda hustrur.

Irina Ratusjinskaja 1954–2017. Foto: Mikhail Evstafiev.

Mycket av det som Aljochina berättar känner man igen från Irina Ratusjinskajas Grått är hoppets färg: kölden i cellerna, den dåliga maten, trakasserierna. Men saker har också förändrats sedan Sovjettiden. Dagens Ryssland är trots allt i vissa avseenden en rättsstat, låt vara med betydande skavanker. Det gör att även om godtycket i hög grad härskar finns det lagar och förordningar och rättigheter som inte helt kan ignoreras. Men det gäller att man som fånge känner till dem och vågar och orkar driva sin sak. Aljochina vågade och orkade – och lyckades få igenom en rad förbättringar på de anstalter där hon var internerad. Så blev hon a pain in the ass för fängelse- och lägerledningarna som helst ville bli av med henne snarast möjligt. Samtidigt vann hon sina medfångars respekt och lyckades som den första i straffkolonins historia vinna ett rättsfall mot vakterna.

Maria Aljochinas bok vittnar om en okuvlighet som bottnar i övertygelsen att man aldrig någonsin får svika sig själv. Gör man det en enda gång kan man inte sluta, och då har man besegrats och verkligen blivit till den fånge som makten vill göra en till. Så mynnar boken i en uppfordrande slutsats: ”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte.”

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree