CD: Longing med Ellas Kapell och Stations med Viktoria Tolstoy
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, februari 17th, 2020
Ellas Kapell: Longing. (Prophone/Naxos). Speltid: 41’54.
Lovisa Jennervall (sång), Manne Skafvenstedt (piano), Anders Langørgen (bas), Edvin Fridulfsson (trummor), Klas Lindquist (altsaxofon, klarinett)
Betyg:
–
–
Viktoria Tolstoy: Stations. (ACT Music/Naxos). Speltid: 50’29.
Viktoria Tolstoy (sång), Joel Lyssarides (piano), Krister Jonsson (gitarr), Mattias Svensson (bas), Rasmus Kihlberg (trummor)
Betyg:
–
–
Varför kallar sig en grupp Ellas Kapell när sångerskan heter Lovisa? Det är bara att lyssna på deras cd Longing så förstår man. Här möter vi låtar som ”The Lady is a Tramp”, ”Body and Soul” och ”All of Me”. Lovisa Jennervall har kort sagt gett sig i kast med The Great American Songbook och över hela albumet svävar Ella Fitzgeralds ande. Det är ju lite fräckt att så ogenerat – med återkommande scat song och allt – öppna för jämförelser med en av jazzhistoriens största sångerskor. Men Jennervall kommer undan med äran i behåll. Hon har en bra röst och, inte minst viktigt, hon omger sig med eminenta musiker. Det är deras nerviga spel som lyfter den här plattan och ger låtarna ett rejält tryck. Inte minst noterar man Edvin Fridulfssons varierade trumspel, men även Manne Skafvenstedts pianospel är härligt frisläppt. Som den expressiva pricken över i fungerar Klas Lindquists saxofon och klarinett, medan Anders Langørgen ger nödvändig stadga på bas. Det jag kan sakna är större elegans och ett mera varierat uttryck hos Jennervall som i vissa partier kan bli lite gapig (nåja). Men det finns ingen anledning att spela ut henne mot ”The First Lady of Jazz”, och klokt nog gör hon inte heller några försök att härma henne. Ellas Kapell vet att skilja på inspiration och imitation, och deras sätt att ta sig an Ellas Fitzgeralds repertoar är så fräscht och uppdaterat att det inte låter ett dugg daterat.
På sitt nya album Stations har Viktoria Tolstoy i stället valt att lämna den traditionella jazzrepertoaren. Här finns en lätt dragning åt vispop, och hon sjunger såväl Bob Dylan som Stina Nordenstam. Tolstoy har en mer mogen röst än Jennervall, men så hör hon ju också till våra mest etablerade jazzsångerskor med nästan trettio år i branschen. Hennes förra skiva, Meet Me at the Movies (ACT), var en höjdare, och här möter vi i stort sett samma härliga gäng som på den. Den enda skillnaden är att Iiro Rantala har lämnat över pianopallen till Joel Lyssarides, som efter den strålande debuten med Dreamer (Prophone) dyker upp lite varstans. Här är han lite förvånande anonym. Det är snarare Krister Jonssons gitarr som dominerar det melodiska och tar sig expressiva friheter. Mattias Svenssons bas och Rasmus Kihlbergs trummor utgör en rytmsektion av det stadiga, taktfasta och medryckande slaget. Kvartetten runt Tolstoy når inte samma intensitet som den runt Jennervall, men å andra sidan är inte heller låtarna av det slaget att det vore önskvärt. Stations är kanske inte riktigt samma fullträff som Meet Me at the Movies men håller sedvanlig hög Tolstoy-standard. Och det räcker långt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
