Rapmusik 2010, inte bara en ungdomsangelägenhet

För snart 20 år sedan satt jag i min skolbänk och fördrev tiden med att skriva på framsidan av mitt kollegieblock. På schemat stod det SO vilket stod för Samhällsorientering. Detta ämne innebar en blandning av samhällskunskap, geografi, religion och lite annat som inte direkt intresserade min 13-åriga hjärna. Medan vi packade upp våra böcker och väntade på att lektionen skulle börja gled vår SO-lärare Edgar diskret omkring och kikade ner över sina elevers axlar. När han kom fram till mig stannade han plötsligt och lutade sig fram över mina böcker. Hans blick var fokuserad på mitt kollegieblock och i några sekunder stod han stilla medan han tydde de graffiti-inspirerade titlarna på dess framsida.

Bykaus Veteranen åter aktuell

Presidentval i Vitryssland. Bykaus Veteranen ger perspektiv.

Bokhyllan 2: Kräsen engelsman i Örebro

Resan gick också till Örebro, vars sevärdheter vederbörligen synades

Kaffe som subkultur

Det är inte sällan kaféer utgör ett slags samlingsplats eller grund för kultur. Kaféer som knäcker extra med gallerier, bokcirklar och annat. Men har du någonsin tänkt på att det finns en subkultur runt kaffe?

I Sverige under väldigt lång tid, har man fikat. Fika, det är att sitta ner runt ett bord, dricka kaffe och äta bulle, och skvallra lite med sitt sällskap. Någon gång fick svensken för sig att detta inte dög, allra helst efter att man varit på resa till Rom och beställt un caffé, på stående fot dessutom, och fått sig en kaffe ur en maskin som såg hämtad rakt ut ur en industrilokal där man kanske, jag vet inte, stansade skyltar?

Bokhyllan: Gamla böcker och pompekunskap

Gamla böcker — kan det vara nåt att skriva om nuförtiden? Det finns ju kultursidor som knappt ens skriver om nya böcker längre. Men en bok kan egentligen aldrig bli för gammal. En oläst bok är alltid en ny bok för den presumtive läsaren. Här i ”Bokhyllan” kommer det mest att handla om gamla böcker. Plock ur egna och andras hyllor, antikvariatsfynd, djupdykningar i biblioteksmagasin — ingen volym är för dammig för att öppnas, inga pärmar för nötta. Vem vet vad som kan dölja sig därinne? Det är lite som att gräva guld. För det mesta hittar man bara sand, men så plötsligt glimmar det till …

Jag klär av mig naken

”Vad du tog i ingressen!” En kommentar angående min recension av Mohlavyrs spelning i fredags fick mig att återigen fundera över en sak som så många gånger har slagit mig när jag läst diverse kultursidor. Varför är det så fattigt med entusiasm i kulturkritiken? Jag kan bli stolligt entusiastisk över olika kulturyttringar. När jag var tolv och såg ”Trollflöjten” kunde jag inte tänka på annat under en lång tid. Och jag har inte blivit ett dugg svalare så här tjugofyra år senare.

Psykologen går på MF DOOM

I sällskap med en skolpsykolog tar jag mig till vad som kan liknas vid en vuxen fritidsgård. Ett pingisbord, några soffor, en scen, och massor av Red Stripe.

MF DOOM är en karaktär som spelas av Daniel Dumile, tidigare medlem i beryktade livebandet KMD. Nu för tiden handlar hans akt mer om persona, beats, och en drift med hiphopens cykler av trender, som han sett komma och gå många gånger, än om levande musik. Men det gör honom inte mindre värd att se.

Llosa dissekerar en bockvärld i stor stil

När litteraturen är ens livsledsagare är dagen då årets nobelpristagare äntligen ska träda fram spännande och lite högtidlig. För den som delvis levt på att skriva om litteratur är den också en övning i ödmjukhet, bemästrandet av prestationsdjävulen – och frustrationen över den egna okunnigheten.

Franz Kafka: Brevet till fadern

Här har vi två personer och personligheter som i allt är varandras motsatser. Den ene är kompakt, robust och viljestark. Den andre är lång, löjligt mager och ständigt osäker. Den ene hör till verklighetens folk, den andre till overklighetens – men med en ständig och omöjlig längtan efter ett liv i verkligheten eller, med Flauberts ord, ”i riktigheten” (”dans le vrai”). Båda vill ha bekräftelse av den andre. Båda känner sig besvikna och förorättade. Den ene hade alla trumf på hand i livet. Den andre har ett förintande övertag efter döden. Jag talar om Hermann och Franz, om fadern och sonen och om bristen på helig ande.

Att läsa är att minnas

Bokmässan i Göteborg. Jag vet precis hur det kommer att bli. Varmt och trångt – för att inte tala om den långa kön till toaletterna. Människor som ringlar i långa rader för att få just sin bok signerad av just sin favoritförfattare och jag som förundras över att de orkar. Vid antikvariaten kommer jag, med böjd rygg, stå och titta igenom B . Wahlströms rödryggade flickböcker. Detta i ett fåfängt försök att finna förstaupplagor av Lisa Eurén-Berners Sprakfåleböcker.