![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=http://www.kulturdelen.com/wp-content/uploads/2011/03/unstoppable_inkl_digital_copy.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
För femte gången slår Denzel Washington och regissören Tony Scott sina påsar ihop. Den här gången heter filmen Unstoppable och handlingen bygger på en verklig incident då ett förarlöst godståg skenande genom tre amerikanska delstater. Det erbjuds spänning och dramatik men i ärlighetens namn inget banbrytande.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=http://www.kulturdelen.com/wp-content/uploads/2011/03/gudar_och_manniskor.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Med en lätt oroskänsla sätter jag mig i salongen. Filmer med utgångspunkt i verkliga händelser i religion och gällande kristna ordnar och ämbetsbärare tenderar ofta att falla i djupa diken. Om det beror på förutfattade meningar, bristande research eller manusförfattarens agenda är oklart. Kanske är det därför biogodis säljs? Ett maniskt tuggande och prasslande som lugnar magen och ger besökaren betänketid. Efter en stund sätter jag lugnt ned påsen på golvet. Det här är ingen religionsfilm. Det är inte heller en film om vi och dom, eller om rätt och fel. Det här är en film om att vara människa. Det svårast av allt.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=http://www.kulturdelen.com/wp-content/uploads/2011/03/underkastelsen.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Stefan Jarl är sedan decennier tillbaka en av våra största, om inte den största svenska dokumentärfilmaren. Han debuterade med Dom kallar oss mods 1968, en film som senare följdes upp av Ett anständigt liv 1979 och som fullbordades som trilogi med Det sociala arvet 1993. Filmerna som är oerhört starka skildringar av ett socialt utanförskap, delvis ett medvetet sådant, är trots allt bara en liten del av Jarls filmiska livsverk, även om de fortfarande är hans mest kända verk. Jarl lämnade senare de enskilda människoödena för att i filmer som Naturens hämnd (1993) och Tiden har inget namn (1989) istället skildra den större relationen mellan människan och naturen. I den förstnämnda filmen handlar det om hur människan förstör och utnyttjar naturen, i den andra hur två bönder på den skånska landsbygden istället försöker leva i symbios med djur och natur.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=http://www.kulturdelen.com/wp-content/uploads/2011/03/Mina-eftermiddagar-med-Margueritte.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Mina eftermiddagar med Margueritte är gjord av den franske regissören och skådespelaren Jean Becker. Handlingen är förlagd till en liten fransk ort, där baren är navet i tillvaron. Här avhandlas det viktigaste i livet, såsom korsord, skvaller och vackra kvinnor, och alla känner förstås alla. I den bullrande gemenskapen har Germain rollen som byfåne, lätt att göra sig rolig över men bra att ha när man behöver hjälp. Han är stor, tjock och snäll men anses vara lite bakom.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=wp-content/uploads/2011/02/lemmy.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Lemmy Kilmister – den ökände sångaren/basisten samt grundare av det lika ökända bandet Motörhead, med cowboy-boots, tatueringar och ett järnkors kring halsen är han själva urtypen av en sann hårdrockare. ”49{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} Motherfucker, 51{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} Son of a Bitch” – Lemmy är 100{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} Rock ’n’ roll!
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=wp-content/uploads/2011/02/r_-_sla_forst_sla_hardast.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Den mycket kompetenta filmkritikern Ronny Svensson sa för ett tag sedan att dansk film är överskattad och att Norge nu är det ledande skandinaviska filmlandet. Må så vara, men Tobias Lindholm och Michael Noer visar i fängelsedramat R – Slå först, slå hårdast att danskarna är långt ifrån uträknade. Sällan har mer uppgiven och cementgrå fängelserealism målats upp, ändå når det tyvärr inte riktigt hela vägen fram.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=wp-content/uploads/2011/02/the-fighter-movie.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
I The Fighter (2010) av David O. Russels får vi möta boxaren ”Irish” Micky Ward (Mark Wahlberg) och följa hans något osannolika väg till framgång. Filmen är verklighetsbaserad och förutom att vara en ”Rockylik” boxningsfilm så handlar det om familjeband och kanske allra helst brödraskap. Mickys största idol är nämligen storebror Dicky Eklund (Christian Bale) som en gång var en talangfull boxare samt hemstaden Lowells stolthet. Det var dock ett bra tag sedan och Dicky har nu fallit in i ett liv av missbruk och småbrottslighet.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=wp-content/uploads/2011/02/Mother-and-Child-Movie-Poster.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Filmer där för varandra okända Los Angeles-invånares livsöden knytas samman är så vanligt förekommande att det nästan borde klassas som en egen subgenre. Los Angeles är naturligtvis mycket tacksam för denna typ av historier eftersom stadens befolkning till stor del är människor från vitt skilda samhällsgrupper och etniciteter.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=wp-content/uploads/2011/02/white-material.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Den franska regissören Claire Denis använder sig ännu en gång av Afrika som skådeplats i en historia präglad av rasism och inbördeskrig. I ett icke namngivet land får vi följa Maria Vial (Isabelle Huppert), en del av nationens vita minoritet, och hennes kamp för att hålla liv i sitt kaffeplantage. Det blodiga inbördeskriget kryper allt närmre hemmet och skapar stor oro bland ortsbefolkningen. Allt ställs på sin spets när Maria låter den omtyckte rebellen Le Boxeur (Isaach De Bankolé) hämta sig från en skada på hennes gård.
![](http://www.kulturdelen.com/wp-content/themes/blognewsv1022/timthumb.php?src=wp-content/uploads/2011/02/Ondine-Colin-Farrell-Poster-01.jpg&h=&q=90&w=90&h=65&zc=1")
Om man skulle välja ett ord att beskriva Neil Jordans karriär med skulle mitt val falla på inkonsekvent. Den irländske regissören har en återkommande tendens att ständigt pendla mellan det riktigt bra, The Crying Game (1992), och det orimligt meningslösa, In Dreams (1999). I sin senaste film visar han prov på så väl briljans som uppenbara brister.
Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]
Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]
Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]
Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]
Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]
Den sämre thailändaren i kvarteret Den sämre […]
Det regnade när jag cyklade till macken i Kirseberg vid […]
Jag minns middagarna med köttbullar, kalops, kåldolmar med sås och potatis. Till efterrätt kunde det vara äppelpaj tror jag eller persikor direkt från burk
Ur juryns motivering:
”Jamaica Kincaids böcker är tunna, men får världen att vidga sig. I romaner och essäer riktar hon ett tillnyktrande ljus mot såväl vår koloniala historia och våra familjerelationer som mot blommorna i våra trädgårdar.”
Åtta klassiska album, åtta jazzalbum och tre andra
Skivbolaget Kakafon firar femton år med musikfestival i hemorten Göteborg Den som något intresserar sig för folkmusik och visa och […]
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion