Lyrik: Recycling av Tadeusz Różewicz

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized söndag, november 24th, 2013

Recycling: Nyare dikter

Tadeusz Różewicz

Översättare: Irena Grönberg och Tomas Håkanson

Bokförlaget Tranan. 257 sidor. Har utkommit.

 

 

Det har varit ett gott år för polsk poesi på svenska. Ellerströms har inte bara publicerat ett fylligt urval av Zbigniew Herberts dikter utan också Wislawa Szymborskas sista diktsamling. Och på Bokförlaget Tranan hittar man en rejäl volym med dikter av den tredje store efterkrigspolacken, nämligen Tadeusz Różewicz. Urvalet rymmer dikter skrivna mellan 1996 och 2006 och har fått namnet Recycling.

Różewicz är född 1921 och debuterade med några dikter1944. Då var han soldat i den polska Hemmaarmén (AK), det vill säga den motståndsrörelse som agerade under den legitima polska Londonregeringen och som snart efter kriget manövrerades ut av Sovjetmakten. Polen 1945 var i hög grad ett land i ruiner, och några av Różewiczs dikter från denna tid beskriver också livet från en absolut nollpunkt. I ”Räddad” konstaterar han: ”Jag är tjugofyra år / jag blev räddad / på väg till massakern” (tolkn. Lennart Kjellberg och Józef Trypućko). Men räddad till vad? I ”Mitt i livet” möter en värld där ingenting längre är självklart och där människan måste börja om efter att ha förlorat fotfästet: ”Efter världens undergång / efter döden / befann jag mig mitt i livet / skapade mig själv / byggde liv / människor djur landskap // detta är ett bord sa jag / detta är ett bord / på bordet ligger ett bröd en kniv / kniven tjänar till att skära brödet / av bröd lever människorna” osv. (tolkn. Jan Kunicki och Göran Palm).

I sina senare diktsamlingar har Różewicz blivit mer flödande; dikterna får karaktär av ett slags fortlöpande samtidskommentar, där såväl världshändelser som poetens eget liv utgör material. Det är en konstnärligt farlig väg där dagbokspladdret ligger på lur. Men Różewicz bemästrar genren till fulländning. Han snubblar aldrig och undviker det triviala och pretentiösa. Han kan vara förbittrad och förbannad men aldrig gubbgnällig. Inte heller har hans höga ålder gjort honom mer tillbakablickande och livssummerande eller resignerad och blaserad. Livsaptiten är intakt liksom nyfikenheten och engagemanget. Världen och livet är något att förhålla sig till, reagera på, gå i närkamp med. Samtidigt kan han naturligtvis dra nytta av sitt långa livsperspektiv där till exempel kriget och Förintelsen inte är historia utan levande personliga erfarenheter. Historien är något som fortsätter att leva i samtiden. Sviten ”Recycling” utgår bland annat från avslöjandet av det så kallade naziguldet, nedsmälta stulna judiska smycken och utdragna guldtänder som smälts ner och förvandlats till guldtackor som sedan banker i Sverige och Schweiz diskret försåg med neutrala stämplar. Men han ger fler exempel på ”recycling” som när döda djur mals till foder och kor föds upp på resterna av döda kor – med galna kosjukan som följd.

Samtidigt som Różewicz befinner sig mitt i sin samtid står han i ständig kontakt med den polska romantikens poeter. Från några rader av Cyprian Norwid tar han till synes obevärat språnget till George W Bush och Bill och Hillary Clinton för en satirisk dikt om den ”gråtande supermakten”. Men han kan också skriva vackert om gamla kvinnor och om kärlek och vänskap. Ett återkommande motiv är också frågan om poesin egentligen har något att säga. Men likväl fortsätter han envetet att skriva – vilket man som läsare bara är tacksam över.

Som poet Różewicz är rätt väl företrädd på svenska, och en del av hans sena diktning presenterades för tio år sedan av Catherine Berg och Jan Mizereski i Professorns kniv. Åtta av dikterna i den utgåvan återkommer i Recycling. Mitt intryck är att Irena Grönbergs och Tomas Håkansons nya tolkningar är snäppet bättre. Man är också formellt mer trogna när det gäller radbrytning.  Och de ofta återkommande partierna på tyska har de till skillnad från Berg och Mizerski lämnat oöversatta då det ju faktiskt rör sig om ett språkskifte i originalet. Nackdelen är förstås att dessa avsnitt för många läsare blir obegripliga. Så nog kunde man ha gjort som Joanna Trzeciak i den stora engelska Różewicz-volymen The Sobbing Superpower, där de tyska avsnitten finns översatta i noterna. Men det är den enda anmärkning jag har att komma med när det gäller denna förträffliga utgåva.

Doris Lessing var 88 år när hon fick Nobelpriset. Det är ett svårslagbart rekord. Men det är inte oslagbart. Den 9 oktober 2014 fyller Różewicz 93 år – och han vore en minst lika värdig pristagare som någon annan. Men även om priset skulle gå till en gammal man skulle det inte gå till en åldrig poet: Tadeusz Różewiczs dikter är långt fräschare och angelägnare än mången ungdomlig kollegas.

 __________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.