CD: Orkesterverk av Lotta Wennäkoski
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, juni 27th, 2023
Lotta Wennäkoski: Flounce; Sigla for Harp and Orchestra*; Sedecim (Ondine/Naxos). Speltid: 47´12.
Sivan Mager (harpa)*, Finnish Radio Symphony Orchetstra, Nicholas Collon (dirigent)
Betyg:
Den 2 juni i år dog en av samtidens starkast lysande tonsättare: Kaija Saariaho.* Men här ska en av hennes elever uppmärksammas: Lotta Wennäkoski. Att hon gått sin egen väg och hittat sitt eget tonspråk, som inte är lika franskinfluerat som hennes lärares, framgick redan av albumet Soie och bekräftas nu av aktuella Sigla.
Foto: Maarit Kytöharju.
Titlarna hos Wennäkoski är alltid noga valda och har ofta en utommusikalisk innebörd. Flounce betyder sålunda såväl sprattla och rycka som volang och garnering. Det är ett kort, energiskt, rytmiskt och anslående orkesterstycke skrivet för Last Night at the Proms. Det följs på skivan av Sigla, ett ord som kan stå för något klingande (italienska) eller livfullt (tagalog) eller för att segla (isländska). Var och en må välja vad som passar bäst in på detta verk som visar sig vara en konsert för harpa och orkester. Harpan förknippas ofta med arpeggion och soligt luftiga klanger (som hos t.ex. Ravel). Men Wennäkoski hittar andra kvaliteter och skapar speciellt i mellansatsen en drömlik nattstämning, där musiken försiktigt trevar sig fram. Det är spännande att jämföra med Andrea Tarrodis samtida harpkonsert Choryn som är drömsk av ett helt annat slag. Den manar fram en tyngdlös och färgskimrande värld i guld och rosa medan Wennäkoski är mörkare och kärvare.
Sedecim slutligen betyder helt enkelt sexton, och de tre satserna är alla förknippade med årtalet 1916. Den första anspelar på en Edith Södergran-dikt från detta år och ställer maskinella rytmer mot svävande klanger; den andra målar upp första världskrigets sönderbombade slagfält, där naturen förvandlats till ett öde land; den tredje utgår från Erkki Melartins femte symfoni och låter verket och albumet mynna ut i en livsbejakande anda.
Med risk för att bli tjatig är det bara att åter konstatera att Finlands ställning som musikalisk stormakt är fortsatt stark.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
* Jag har skrivit om ett antal av Kaija Saariahos album här på Kulturdelen, t.ex. boxen Orchestral works, Graal Théâtre, D’om le vrai sens och La passion de Simone.
