Jan Myrdal och bilden som vapen
Krönika måndag, november 2nd, 2020
Konstnären Torsten Jurell skriver om Jan Myrdals betydelse för hans konst och för vårt allmänna bildseeende.

Konstnären Torsten Jurell skriver om Jan Myrdals betydelse för hans konst och för vårt allmänna bildseeende.

Elín, diverse är en frisk bok med en härdad handling. Den är aldrig tråkig, aldrig slentrianmässig, alltid djärv. Den försätter en i bestämda känslolägen och låter oss förstå berättelsen genom dem.

Magnus Wetterholm äger sin karaktär. Han rymmer både ömheten och kärlekstörsten, besvikelsen och aggressionen.

Att tiden har sett allt innebär att ingenting nytt egentligen tillkommer, att allt upprepas, går i cirklar. Vad är det tiden har sett? Social orättvisa, mänsklig ensamhet och besvär, och städernas och gemenskapernas rotlöshet. På diktsamlingens sidor ser man detta överallt.

V ger sitt samtycke till G, men vad är en fjortonårings samtycke egentligen värt? Vad är ett samtycke värt när samtyckets varaktighet och grund relativiseras av den som är intresserad av att samtyckas? Utan resonerande, bara genom gestaltning formulerar Springora sådana tankar.

Man vill läsa Framåt natten uppklarnande i så få sittningar som möjligt. Den är väldigt stämningsfull så man vill komma in i den, uppgå i den.

Vårt enda liv är en stor bok, i dubbel bemärkelse. Förhoppningsvis gör den filosofi och filosofiska samtal mer populära.

Jünger är inte någon rekreationsläsning, utan en högst sysselsättande läsning som kräver sin läsare på omläsningar och en uppmärksamhet på detaljer.

Någonstans i tredje akten, är i alla fall jag vimmelkantig av alla olika telefonbesked, färdvägar eller släktskap, att jag egentligen ger upp att gissa på mördaren.

Boken har en väldigt sansad och klar ton. Det finns ingen affekt som stör berättaren när hon berättar. Allt är väldigt vuxet och behärskat framställt, samtidigt som det är på snudden till galet.
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion