Scen: Amadeus med Länsteatern i Örebro
Recension, Scen söndag, oktober 2nd, 2011En föreställning värd att älska!
En föreställning värd att älska!
Ensemblen är överlag så åttiotal i klädstil, rörelsemönster och ordval att man blir riktigt nostalgisk. Det är burrhår, hawaiiskjortor och vidärmade skinnjackor. Det är också – ursäkta! – fula midjekorta kavajer och slipsar i tokgrälla färger. Mobiltelefonen väger ett ton och en platta är fortfarande synonymt med vinylditon.
Dessutom är de en samspelt trio som var och en på sitt sätt lyfter och höjer varandra. Sällan eller aldrig är det den ensamme estradören som river ner applåderna och bifallsropen.
Vi möter en ”look a like” Picasso, frejdigt spelad av Peter Bergared. En, enligt Gertrude Stein, skör Hemingway, fint gestaltad av Rune Jakobson. Som till publikens glädje, gör en minst sagt skojig entré mot slutet av föreställningen. Och ordekvilibristen Apollinaire finns med han också. Även han spelad av Jakobson. Lasse Fors gör en stram och samlad Matisse och Eva Haldert en klassiskt robust husa. Stadras barn och ungdomar fyller ut, lägger till och förgyller med osannolika kreationer.
Man skulle kunna tro att rollen som fröken Julie är skriven direkt för Malin Berg
Förvisso skulle nog många till skillnad från fortsättningen på den textraden ” bli inte som jag (Håkan) när du blir stor” gärna vilja vara i Håkans skor för en kväll eller två. Ett par skor som vid närmare eftertanke Håkan kanske är på väg att växa ur. Det kan tyckas paradoxalt när han uppenbarligen lyckas skapa eufori kväll efter kväll, men jag längtar efter nästa steg. Jag vill att Håkan skall fylla Ullevi, bli en gigant. Han skulle klara det. Lätt.
Det är tisdag morgon kl 09:30. Jag och ett bollhav av förväntansfulla, ivriga barn från lågstadiet väntar i salongen på teater Martin Mutter. Det känns som en evighet till att dörrarna ska öppnas. Det är trångt, varmt och högljutt. Barnen leker, fröknarna organiserar och jag har fastnat med blicken på papegojtapeterna och de samlade fotografier och affischer som pryder dem. Det är snyggt, så snyggt att jag hoppar till när producent Kajsa Wadström ropar ut att nu ska det börja – Premiärvisningen av Hedvig och Max-Olov!
För det är satiren om något som är Ingvars teknik. Föreställningen hånar ständigt den ”goda kapitalisten” och utför mer eller mindre något som liknar ett mord på denna karaktär. Det blir särskilt tydligt med den kristna symboliken som är närvarande genom hela musikalen. Ingvar är frälsaren och kapitalismen är hans fader Gud. Börsmäklarna är hans lärjungar med namn som Matteus och Johannes.
Humor är svårt. Riktigt bra humor en bristvara. Därför blir man extra glad när man kan få sig en rejäl dos av detta mitt på närkesvischan en tvärkall fredagkväll i februari. Att sedan trerättersmiddagen smakade gott och miljön var välkomnande, med allt från välplogad gårdsplan till personlig service vid borden, gör att mungiporna gärna strävar uppåt även dagen efter.
© 2012 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion