Bok: Dostojevskijs Vinteranteckningar
Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur fredag, januari 28th, 2011En dräpande och underhållande reseskildring
En dräpande och underhållande reseskildring
Rakt igenom boken flyter en underström av något farsartat, något uträknat och överdrivet. Det känns som om Nesbø hade roligt när han skrev. Allt är drivet till sin spets.
Det finns en autenticitet i boken som är absolut avgörande. När man får följa Jan-Carl och de andra adelsmännen som jagar vildsvin i skogarna kring Louise familjs gods, när man får följa de äldre kvinnorna som bara förflyttar sig mellan fåtöljen och middagsbordet dagarna i ända, alltid med en drink i handen som de grevinnor de är, så är det trovärdigt
Alex Schulman är mannen för dagen. Han finns med överallt där det går att synas och höras. Alex är ytterligare en i raden av de där Stockholms-media-personligheterna som verkar ha svängdörr in i spotlighten så fort dom behöver den. Precis som författarna Martina Haag och Camilla Läckberg eller vem som helst ur familjen Wahlgren.
Lägger dom av en rökare så sitter dom där i morgonsoffan och berättar om den.
Isherwood fångar ett aningslöst samhälle på väg mot sin undergång.
Det här är som varm choklad. Mord. Övernaturliga inslag. Spökhistorier och häxor. Oxford i höstfärger. Döden på en blek häst är en skräckroman med mysfaktor.
I centrum för historien hittar vi 20-åriga Maja Grå. För 10 år sedan försvann hennes mamma utan ett ord men till synes av fri vilja. Försvinnandet har gäckat dottern under hela hennes uppväxt. Nu vill Maja lägga det som varit bakom sig och flytta till England för att påbörja sina studier i narrativ illustration vid Oxford universitet. Innan Maja ens anlänt till Oxford hittas hennes mamma mördad i Brighton där hon försörjt sig som prostituerad. Det får någonting att hända inom Maja. Hon börjar känna lukten av sin mors liljekonvaljparfym. Hon börjar ha märkliga drömmar.
Caryl Phillips I den fallande snön är en vacker och samtidigt brutalt ärlig skildring .
Det här är en mörk bok utan synbara utvägar. Den avslöjar människorna, stående avklädda med sina tillkortakommanden. I bakgrunden vaktar den tysta skogen och avfolkningsbygdens övergivna platser – blåsiga och skräpiga. Enstaka ljuspunkter glimmar förbi; som mammans ibland klarsynta förståelse för Johannes och pappans ritualer som skapar gemenskap.
Språket som Yoko Ogawa använder sig av i boken är så japanskt på något sätt. Hela romanen är skriven med någon sorts ödmjukhet och jag-ber-om-ursäkt-känsla. Som en japansk stereotyp med en lång rad bugningar. För det är en väldigt snäll berättelse där jag hela tiden sitter och väntar på något sorts vredesutbrott, att nån ska bli arg, men det kommer inte.
Willén bibehåller den litterära styrka som, framför allt, visade sig i Islekar (2008). Inblandad i meningarna finns en slags suggestiv fasa som långsamt kryper innanför skinnet på läsaren. En diffus känsla av att något är fel, men man kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det är en omständighet som gör läsningen till en förtjusande symbios mellan skräck och nöje.
© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion