Noveller: Flickbok

Att vända våldet utåt eller inåt. Falla offer för omständigheter, oavsett om den handling man begått betraktas som brott eller rättmätig hämnd. I en tunn, nyutkommen liten volym berättar Agneta Wistrand Rosendal om trasiga prinsessor bakom neddragna persienner, stängda dörrar och ryggen på den där upptagna läraren, och illustrerar med all önskvärd tydlighet konsekvenserna av ett samhälle som samtidigt upphöjer och underkuvar en rad unga och uppmärksamhetstörstande människor.

Roman: Blodets meridian

För en bredare allmänhet är Nobelpristippade Cormac McCarthy känd som författare till de böcker som legat till grund för filmerna ”Vägen” och Coenbrödernas ”No country for old men”. Om han får priset faller väl det slitna argumentet att Nobelpriskommittén valt en författare som ingen hört talas om.

Roman: Att springa

En anonym svensk stad i mitten av 1980-talet. Den inbundna Julia kommer från ett förmöget hem där föräldrarna sedan länge betraktar varandra med förakt. Emma i sin tur lever med sin ensamstående mamma som pimplar rödvin och tar för sig av livet, i synnerhet de män som erbjuds. Sina olika bakgrunder till trots formar de båda flickorna ett radarpar, snubblande på väg in i vuxenlivet. Sommarlovet är snart slut, högstadiet hägrar framför dem. En blottares intrång i vännernas sfär lämnar efter sig en rispa var ur hemligheterna snart sipprar. Vänskapen börjar så sakteligen rämna.

Roman: Högre än alla himlar

Allting börjar vid millennieskiftet, på nyårsaftonen, i Stockholm. Åtta personer har samlats i en lägenhet på Norr Mälarstrand. Två barn, en framgångsrik författare, en högavlönad börsmäklare, en terapeut, en misslyckad skådespelerska, en tjänsteman vid UD och en miljöarbetare. Det är en sammansvetsad grupp människor med både mycket kärlek och en del spänningar mellan sig. Runt denna lilla grupp spinner handlingen ut sig. Läsaren följer karaktärerna genom små och stora händelser. Genom vardag, ögonblick av lycka och stunder av mörker och förtvivlan.

Skönlitteratur: Norrlands svårmod

Episka, klassiskt berättade romaner är utan tvivel de senaste årens trend. Debuterande Therése Söderlinds tegelstensroman Norrlands svårmod är inget undantag. Söderlind är född 1965 och har rötter både i Ångermanland och finska Karelen. På 447 sidor skriver hon om en familj vars lyckliga, men känslomässigt stökiga liv hastigt vänds på ända när äldste sonen Charlie försvinner i samband med en älgjakt.

Roman: Den döende detektiven

Det börjar bra. Leif GW Persson har flyt i språket. Det är inte för inte som han tillhör de bäst säljande författarna i Sverige. Tillsammans med Henning Mankell och Jan Guillou bildar han kärnan i ”Gubbar med vänstersympatier som skriver bästsäljande deckare”, en märklig svensk företeelse som verkligen inte är en garanti för att allt dessa herrar skriver är bra.

Tankeväckande med poetisk skärpa

Under 2006 visades videoverket 24 Hour Psycho av den skotske konstnären Douglas Gordon på The Museum of Modern Art i New York. I Gordons verk som ursprungligen presenterades 1993 har hastigheten i Alfred Hitchcocks skräckklassiker Psycho saktats ned till ungefär två bildrutor per sekund och därmed expanderat filmen till en tidsrymd på tjugofyra timmar.

Debutant med egen röst

När Klementin, huvudkaraktären i Josefin Palmgrens ”Engångsligg”, börjar sin berättelse har hon just lämnat ett tremånadersförhållande med en dubbelt så gammal man. Hon återvänder till Stockholm och letar snabbt upp vänner från förr. Det finns ett jobb på en reklambyrå och det finns hur många vattenhål som helst om man vill supa sig full. Och det vill hon. Och hellre dricka andras slattar än att betraktas som drinkhora.

Dagerman i nyutgåva

Andra världskriget var inne i sitt slutskede. På tidningen Arbetarens Stockholmsredaktion satt en ung man och smusslade med ett manuskript på lediga stunder, och hösten 1945 kunde en förbluffad kritikerkår hälsa årets debutantroman välkommen: Ormen. Författaren var en 22-årig ynglig vid namn Stig Dagerman. Sydsvenskan morrade visserligen att man i ”dessa pappersransoneringens tider kunde […] förfarit bättre med trycksidorna”. Men det vägde lätt mot hyllningarna från tunga kritiker som Artur Lundkvist, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Sven Stolpe och Stig Ahlgren. Stora förhoppningar knöts till den unge mannen, och redan året därpå kunde han med De dömdas ö, skriven som i ett hektiskt rus, infria dem med råge.

Färggrann och fluffig barndomsskildring

Fadevår, tack för ljuset heter Fredrik Ekelunds senaste självbiografiska bok och det är precis vad det är. En ljus bok med ljusa minnen från en mestadels ljus barndom och uppväxt. Jag kommer på mig själv med att tänka hur svårt det är att läsa om idel lycka, man är så van att uppväxtskildringar genomsyras av ett totalt mörker med svåra trauman och dysfunktionella familjer. Jag antar att det är det som är mest kommersiellt, ju jävligare erfarenheter desto fler läsare och sålda böcker.

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2026 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree